varför varför varför?
varför var jag så glad att jag inte hade fått några bristningar på magen?? för gissa vad som smugit sig på....om inte just dom. ta mina bröst, ta insidan på mina lår eller mina "lovehandels" men för guds skull snälla lämna min mage!
många tycker säkert att jag är helknäpp som bekymrar mig om detta när vi istället får ett litet mirakel. men om sanningen ska fram så hade jag hellre tagit en mage utan bristningar och ett litet mirakel.
nej men skämt å sido. alla är vi mer eller mindre utseendefixerade och vi bryr oss givetvis om olika saker. för mig var det magen som var helig, som det för vissa andra kanske varit brösten.
eftersom min mage är så stor som den är borde jag kanske inte ha räknat med ngt annat, men eftersom jag klarat mig så länge tänkte jag att jag kanske var en av dom som hade tur. men icket...

ja, tyvärr så är det inte så mycket att göra åt saken. än så länge är de ganska ljusa, men jag ser en färgskiftning och misstänker att de snabbt kommer mörkna i färgen. i och för sig är det inte färgen jag är rädd för eftersom jag vet att bristningar har en tendens att blekna efter förlossning och efter ju längre tid som går. det är bara att hålla tummarna att de inte hinner bli så djupa.

alltid ska jag hitta nått att klaga på. eller hur? men en liten del av min kvinnliga fina kropp vill jag gärna ha kvar. och det tror jag de flesta kan hålla med om.  det finns så många saker med att vara gravid som är rent ut sagt hemska, men man överlever. kanske mest för att man vet att det är övergående..men när saker uppstår på din kropp som du då vet att det bara är att lära sig leva med, då känns det inte lika okej nått mer.

kanske är jag extremt utseendefixerad. ibland känns det så. men som sagt, alla är vi olika.
det handlar inte om vad M ska tycka eller om han ska älska mig mer eller mindre på grund av dessa skavanker. jag visste redan innan att det bara är mig han vill ha, precis som jag vill ha han. och efter en nästan hel graviditet med krämpor och diverse andra otrevligheter och han fortfarande står vid min sida (och dessutom med ett leende på läpparna) , så finns det inget i denna värld som skulle kunna få mig att tro ngt annat.
det handlar istället om min egen självkänsla. hur ska andra kunna tycka att jag är vacker om jag inte själv gör det?