funderingar
jag har sånt grymt shoppingsug nu...länge sen jag shoppade nått till mig själv. eller ja..med det menar jag främst kläder. har handlat en del, men inte ngt som jag kan använda nu..ingen idé.
har ungefär 1 plagg som passar nu. min svarta mammaklänning. känns inte så skoj, men å andra sidan skulle det kännas ännu mindre skoj att lägga en massa pengar på kläder som jag kanske kommer hinna använda 2 veckor..
vilken dag som helst kan förlossningen vara här. snacka om skräckblandad förtjusning. det som jag egentligen tycker är jobbigast är att jag inte har ngn aning om vad jag ska vänta mig, och det finns ju ingen som kan förklara der för mig heller. dels för att ingen kan veta hur just min förlossning kommer bli, dels för att ingen förlossning går att jämföra med ngn annan.
ena sekunden längtar jag som en idiot efter att det ska sätta igång. önskar att nästa gång jag ställer mig upp ska vattnet gå. och andra sekunden känner jag ren och skär skräck. jag är rädd för att ngt ska hända, ngt som vi inte räknat med. men även rädd för hur det kommer kännas. kommer jag klara av det?
jag försöker tänka på hur många som gjort detta innan mig, men det hjälper inte direkt...
just nu känner jag mig laddad och peppad för det som komma skall. men hur kommer det kännas imorgon? rädsla igen kanske...
Liten lever om som vanligt i magen. älskar att se det, älskar att känna det och längtar så mycket efter honom/henne.
hur kommer allt bli?
har ungefär 1 plagg som passar nu. min svarta mammaklänning. känns inte så skoj, men å andra sidan skulle det kännas ännu mindre skoj att lägga en massa pengar på kläder som jag kanske kommer hinna använda 2 veckor..
vilken dag som helst kan förlossningen vara här. snacka om skräckblandad förtjusning. det som jag egentligen tycker är jobbigast är att jag inte har ngn aning om vad jag ska vänta mig, och det finns ju ingen som kan förklara der för mig heller. dels för att ingen kan veta hur just min förlossning kommer bli, dels för att ingen förlossning går att jämföra med ngn annan.
ena sekunden längtar jag som en idiot efter att det ska sätta igång. önskar att nästa gång jag ställer mig upp ska vattnet gå. och andra sekunden känner jag ren och skär skräck. jag är rädd för att ngt ska hända, ngt som vi inte räknat med. men även rädd för hur det kommer kännas. kommer jag klara av det?
jag försöker tänka på hur många som gjort detta innan mig, men det hjälper inte direkt...
just nu känner jag mig laddad och peppad för det som komma skall. men hur kommer det kännas imorgon? rädsla igen kanske...
Liten lever om som vanligt i magen. älskar att se det, älskar att känna det och längtar så mycket efter honom/henne.
hur kommer allt bli?
Kommentarer
Trackback
