det gör mig ledsen att läsa om alla tjejers viktfixering. visst, det är ingenting som är nytt, och jag kan väl erkänna att även jag är en av "dom". dock finns det

en gräns för mig. nu pratar jag inte bara om "vanlig" viktfixering utan om den som uppstår vid graviditet.

jag är medlem på en sida som säkert många av er känner till. Familjeliv. gång på gång kan man på deras forum där läsa rubriker som:

hur mycket har ni gått upp hittils?

mina fråga är nu: vad spelar det för roll?? visst, det finns hälsomässiga skäl till att inte gå upp för mycket eller för lite, men vem bestämmer vart gränsen går?

jag läste dessa foruminlägg ofta tidigare. tills jag insåg att de bara fick mig att må dåligt. för inte sjutton ska ni tro att det är ngn som gått upp för "mycket" som

skriver där. nej då, det är de lyckligt lottade som antingen ligger precis på normalkurvan eller de som ligger under. (det är ju bara att se på namnet:normalkurvan. vad är vi som ligger utanför då? onormala?)

och med detta menar jag absolut inte att det är ngt fel med att ligga på normalkurvan, var glad för det så länge ni mår bra. men jag ligger inte där. jag ligger långt över.

men trots detta vet jag att mitt barn mår bra, jag mår bra och allt är som det ska bortsett från att jag är lite tyngre än vad kanske många andra är. enda anlednigen är mängden fostervatten, vilket enligt läkaren endast har positiva aspekter. (för barnet, inte för mig som måste bära omkring på det dagarna i ända)

varför ska det då vara så svårt att vara stolt?

jag försöker vara stolt över min mage och vissa dagar är jag verkligen det. oftast är jag det. men vissa dagar är det inte så himla enkelt att känna sig vacker. allt man hört och sett själv innan är ju bilden av den gravida kvinnan som är så vacker. men så känns det inte. inte nu i alla fall. kanske kommer jag kunna se tillbaka på bilder och minnas mig själv som vacker under min graviditet, det återstår att se.

men hur lätt är det att känna sig vacker när man:

har fått höja sängen för att ens ha en sportslig chans att ta sig upp, fötterna skiftar i blålila med vita fläckar med tår som pekar mer upp än ner för att de är så svullna, fingrarna går inte längre att böja utan att anta en mörklila färg, känns som att huvudet ska explodera när man ska ta på sig skorna, det är helt omöjligt att hålla inne diverse gaser när man sitter på toa, (då jag oftast pinkar med öppen dörr har diverse kroppsljud inte undgått min sambos öron), bikinilinjen är inte ansad sen...minns inte? (jag lider inte av det eftersom det var ganska länge sen jag över huvud taget kunde se den...)

ja jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, och jag tror att alla som en gång varit gravid är villig att hålla med.

hur gör alla dessa kvinnor man sett som är höggravida och verkligen vackra?? de kanske i grund och botten känner exakt likadant som en själv..

den stolthet som en gång fanns gentemot sin sambo är som bortblåst. hur kan den vara annat när det ibland känns som att man är en omkringvandrande kroppsljudsorkester??

jag hoppas av hela min kropp och själ att han kommer glömma detta så fort vårt barn är fött. eller är hans bild av mig föralltid förändrad?

så efter detta vill jag meddela att att vara gravid är det absolut bästa som någonsin hänt mig!! =)

postar även några bilder från idag. (försöker som sagt vara stolt)