Nästan fyra år...
ibland gör det ont. kanske inte så mycket för vad som hände. kanske mest när jag inser att jag inte har någon förälder kvar. fast om jag ska vara helt ärlig är det nog bara när jag vill tycka lite synd om mig själv. den gången det smärtar som mest är när emina frågar efter honom.
vad svarar man till en 4åring? - Han ville inte ha oss...
såklart jag inte säger det. men alla andra svar är lögn.
jag tror ändå hon vet.
i mitt hjärta vet jag att jag gjorde rätt. men vissa dagar tvivlar jag. inte så mycket på mig själv som på alla andra. jag undrar vad de egentligen tycker om det. det där som de inte säger. för visst är det väl så att man vill vara älskad av alla? åtminstone många. jag behöver bara känna efter i hjärtat för att veta att detta handlade om mig, och just mitt hjärta. det var redan så trasigt, var tvungen skydda det. det handlade aldrig om alla andra. såklart emina, men hon tillhör inte "alla andra", hon är jag.
jag tror att detta mest handlar om dåligt samvete. mot honom...ja, så är det nog. jag känner mig som skurken, den som stampade och trampade! den som stal och ryckte bort. jag vet att det är fel, jag vet att det återigen handlar om en vilja av att vara alla till lags...men kan inte vara älskad av alla. men jag trodde inte det handlade om honom. jag trodde kärleken till sitt barn var något mycket mer värdefullt än så.
så var vi där igen. det som inte gjorde ont sårar ändå. det trasade sönder lite till. men detta läker. skrivandets konst. konsten att få all skit ur sig. och nu undrar ni: varför här? varför så att alla kan se?
såklart för att jag vill att HAN ska läsa! varför? ingen aning...
jag antar att allt handlar om henne...
min dotter, din kärlek, hans kärlek, hon, den saknade, den lilla och den kloka...
Jag blir så ledsen när jag ser det du känner och då inte för någon annans skull än för din och Eminas. Du ska INTE ha dåligt samvete för dit beslut... det dåliga samvetet borde finnas på annat håll. Det är bra att du skriver av dig... du är otroligt duktig att beskriva dina känslor med en skrivande hand... det var även din mamma. En stooor Bamsekram till dig!!!! Du är en stark och helt makalös människa!!!
inger: tack fina du! dock är stora beslut ibland svåra att fatta, och framförallt i efterhand komma ihåg varför man fattade det...men som sagt, jag vet i mitt hjärta att jag gjorde det för mig och emina.
Hej!
För det första måste jag säga att det är jätte kul att du börjat blogga igen, och ditt hår blev apsnyggt. Passade dig verkligen!
Sen kan jag säga att det gjorde riktigt ont att läsa det här inlägget. Kan inte föreställa sig hur det skulle kännas att vara i din situation. Eller att ta ett sånt stort beslut.
Och jag vet inte om det känns bättre eller sämre av att veta det här, men då jag har haft en del med honom att göra (via Lulebo) så syns det på honom att något fattas. Då han varit här i arbetet ser man hur han tittar på barnen (mest sonen som är i samma ålder som Emina). Han har varje gång frågat hur gammal min son är (inte dom andra barnen, kanske för att han ser att han är i ungefär samma ålder som E är).
Ville bara berätta det. Och jag önskar er all lycka i framtiden och hoppas verkligen det löser sig till det bästa för er alla. Vi som är föräldrar själva kan såklart inte förstå hur en förälder kan välja bort sitt barn (och barnbarn). Det är en stor gåta.
Och du ska inte alls ha dåligt samvete, som du säger, du gjorde det rätt för dig och Emina. Sen kan man ha åsikter om hur HAN hade kunnat göra annorlunda.
Jag känner inte dig men det lilla jag träffat dig så verkar du vara en riktigt stark person, en person med mkt över för alla andra. Och en som alla tycker om!
maria: tusen tack för det du skriver! och jag vet ärligt talat inte heller om det är bättre eller sämre att höra hur han är... ändå är jag tacksam för det du skriver, det visar kanske ändå nånstans att en känsla finns där. jag önskar bara att han var stark nog att agera i det...
att jag är stark kanske stämmer, men det tror jag vi alla människor är när det verkligen behövs..både för oss själva och andra.
Det är starkt att du kan skriva de här. Det får mig att tänka att jag kanske inte uppskattar mina egna föräldrar som lever, bor tillsammans och är närvarande i mitt liv. Man tar dom lätt för givet och stör sig på små skit, när man istället ska vara tacksam att de fortfarande inte finns längre bort en ett telefonsamtal.
tack j!
Jag tror absolut att det finns en strak känsla där hos honom. Då det syns väl att han "försvunnit" lite då han frågat om ålder osv. Märks att han verkligen tänker och funderar. Nu har jag ju lagt märke till det just för att jag vet att han är din pappa osv. Och hur situationen varit.
Och hoppas som du, att han ska våga agera och göra något åt saken. Synd bara alla år som går innan det sker! Barn växer upp så fort, han förstår nog inte vad han går miste om!
Skickar en kram!
vad gjorde han som gjorde att du tog ett sådant beslut ?
Man träter ju inte ensam ?
Man kan skriva från ett håll men man har inget från den andra parten.
Vad är rätt och vad är fel, du skriver ofta om din svarta och vita sida,var det svart då du tog ditt beslut ?
Sårade du honom väldigt djupt genom att säga att han inte var värdig att umgås med din dotter ?
Det var ju du som bröt kontakten, då måste du även ta tag i det att rätta till och be om ursäkt för ditt handlande. Vuxna gör fel många gånger, men deras barn är inte bättre
Du kan inte förvänta dig efter alla hårda ord från dig att han ska komma krypande och be om att umgås, han är sårad väldigt besviken på dig som dotter och kan överhuvudtaget inte förstå varför du gjorde så. Man måste helt enkelt krypa till korset och ta sitt ansvar, som jag förstår så är du mamma vad skulle du göra om din dotter gör så mot dig i framtiden ? Skulle inte du känna dig hjälplös och ledsen ?
Det är inget svårt ord att säga Förlåt !
Hoppas jag fick dig till en liten fundering om andra sidan.
Har själv varit med om via en vän och de löste detta, det finns alltid hopp om bara viljan finns
Nää, det väl ändå föräldern som ska uppföra sig moget och vuxet mot sina barn.
Hur kan en förälder förneka sitt barn och barnbarn!
Jag blir så förbaskat upprörd över detta!!!!
Trist för Anna och Emina!
