på egna vingar...
ja det är verkligen så.
sitter och lyssnar på Björn Afzelius låt På egna vingar. så vacker..
givetvis får den mig att tänka på mamma.
jag tänker på henne ofta nu. det gör jag alltid, men ännu oftare nu, sen Emina kom.
det finns så mycket jag vill fråga henne. både om saker jag önskar inte var sant, men även om saker som man gärna vill kunna fråga sin mamma. jag vet, jag har många andra att vända mig till, men det handlar inte om själva frågan i sig, det handlar om hon...
hon var det allra bästa jag hade. hon var min allra bästa vän och jag saknar allt det som hon gav. som hon alltid gav. jag saknar hennes röst, jag saknar hennes skratt, jag saknar hennes dåliga morgonhumör och hennes eviga tuggummituggande.
det skrämmer mig att det är så mycket jag glömt. redan...jag vill inte glömma, samtidigt som det är så mycket lättare då, jag kan inte längre höra hennes röst inom mig, jag vet inte hur hennes skratt lät och jag kan inte minnas hennes lukt....ibland möts jag av saker som får mig att minnas. ngt som påminner, men det försvinner snabbt och livet går vidare i nästa andetag.
inatt var emina vaken och låg och kikade rakt upp i taket. hon log och skrattade, "pratade" och studerade...var det hon? jag vill så gärna tro att det var det..
hur ska jag någonsin kunna förklara för Emina hur hon var? hur ska jag någonsin med ord kunna förklara vilken fantastisk mormor hon har? det kommer inte gå och hon kommer leva sitt liv utan att ens ha en aning om vad hon går miste om....
allt hade kunnat vara så perfekt....
Känner precis som du. Mamma är alltid mamma, finns ingen som henne...även om man har massor med personer runtomkring sig. Det har alltid varit mamma man har pratat med om man hade något problem, mamma som man har shoppat med, mamma som man har gråtit med till nån film,som du skrev...mamma har varit ens bästa vän. Jag stod oxå min mamma väldigt nära..och det är jag väldigt glad för! Men det gör så ont i hjärtat när man VET att det är 4 år sedan jag fick se henne senast. Det gör så ont. Saknaden är enorm!
Kram till dig från mig...
Sandra: skönt med någon som förstår...det är fyra år sen jag förlorade min mamma också..hon skulle fyllt 50 nu..
jo jag är också tacksam för allt jag fick gå igenom tillsammans med mamma och för den relation vi hade, dock var det alldeles för kort tid.
hur förlorade du din mamma? får jag fråga det?
tack för ett fint inlägg!
kramar!!
Min mamma insjuknade i cancer & dog när hon var 43 år gammal. Som du säger, vi fick alldeles för kort tid tillsammans....Det är så orättvist. Mamma var en sån som tänkte på alla andra i första hand, rökte & drack inte, hon var alldeles underbar. Levde för sina nära & kära. Ååååh, vad jag saknar henne! Hur förlorade du din...? Du behöver inte svara om du inte vill... Kram på dig!
Sandra: oj, usch...jag beklagar. verkligen...
min mamma dog av åderbråck i hjärnan. det brast plötsligt. alltså ingen tid av sjukdom innan vilket känns både bra och dåligt. ingen tid att säga hej då, dock slapp hon en massa smärta...
jag förstår vad du menar. det händer de bästa!! livet är bra orättvist ibland. men jag lever på det mamma brukade säga när vi hade det tufft: det händer de starka, de som klarar av det...
kramar!!!
