en saknad så stor att mitt hjärta inte kan hantera det.

en saknad så enorm att mina ord aldrig har och aldrig kommer räcka till...

ena dagen var det du och jag. det var vi. vår lilla familj. liten men med så enormt mycket kärlek.

trodde det skulle få vara så. trodde det var våran tur nu.

trodde det fanns något som hette rättvisa.

vi andra finns kvar. vi finns kvar med alla våra minnen och kärlek.

den kärleken är om möjligt ännu starkare idag.

vi är så många som saknar dig, så många som hade behövt dig,

men du lärde oss det allra viktigaste här i livet, förmågan att älska

och bli älskad tillbaka. en gåva vi alla kommer leva länge på.

det som får oss att orka gå vidare. det som gör varje litet steg vi tar lite mindre smärtsamt.

ena dagen är sorgen så stor, andra dagen ilskan och känslan av orättvisa.

men som du sa: det är inte meningen att livet ska vara rättvist. de som får igenom det jobbiga är

de som klarar av det, de som är starka som vi.

önskar att jag slapp vara en av de starka...