musik...
hur beskriver man hur mycket det betyder för en? går det? och kan ngn som inte haft samma känsla förstå?

utan att säga för mycket skulle jag nog kunna säga att jag gått igenom ganska mycket i mitt liv. det som nog gjort mest ont och som lämnat mest spår är alla mina förluster. så många och på så många olika sätt.
i allt detta har musiken ofta varit min enda vän. 
i allt kaos och tumult har den varit ngt jag kunnat fly in i, fokusera på och analysera.
vissa låtar kan jag inte lyssna på idag.. de ger för mycket minnen, både bra och dåliga som jag av olika anledningar just nu väljer att inte minnas.

vad jag menar är att en låt för mig är inte bara en bra låt...en bra melodi och ngt att sjunga med i. visst finns det sånna också. självlkart..
men en låt för mig är ngt mycket stort. ngt jag kan känna igen mig i, ngt jag kan söka tröst i, försvinna bort i och bara glömma för en liten liten stund.
på samma vis kan det ge mig så enorma lyckokänslor, rus, kärlek...

det finns låtar jag inte kan sjunga med i för att jag vet att jag då börjar gråta. det finns låtar som gör att jag känner mig som 10 år igen. låtar som gör att jag minns när jag var 6-7 år, hade ett kasettband i bandspelaren hos pappa och bara väntade på att det skulle komma en bra låt på radion som jag kunde spela in och sedan lyssna lyssna lyssna på.
musiken har funnits där sen jag var liten. kanske var det den dagen mormor och morfar bar in ett piano i vårt hus då jag fyllde fyra som gjorde det, kanske var det pappas lp-skivor med tina turner, kanske var det mammas passion för att sjunga, eller så fanns den helt enkelt bara i blodet från dag ett...

musiken har byggt min själ. tack för det av hela mitt hjärta!