imorgon är det precis en vecka kvar tills jag börjar jobba igen...snacka om skräckblandad förtjusning.
känns lite läskigt och möta så mycket folk varje dag som man gör i mitt jobb och kommer jag ens komma ihåg hur man gör något?? förhoppningsvis så kommer det tillbaka ganska snabbt. . .
men den stora frågan är: hur ska jag klara mig utan mitt hjärta hela dagarna???
jag har fått spendera varenda dag av hennes 1,5 år långa liv med henne och nu efter all den tiden ska jag "släppa" henne. jag kommer inte få titta på hennes vackra lilla ansikte när hon vilar, eller krypa ner i sängen med henne och kramas och vila tillsammans med henne, busa med henne eller trösta henne när hon blir ledsen...

jag vet att detta är ngt helt normalt för alla. och många som läser detta som redan gjort detta och redan är inne i jobb och den vardag som det innebär tycker att jag är lite knäpp. ALLA (nästan) måste jobba och ha sina barn på dagis...
men kanske kan ni också känna igen er i det jag känner? jag antar att man kan kalla det separationsångest?
jag kommer sakna min lilla kicka ngt enormt under dagarna men såsmåningom kanske man vänjer sig?

snacka om att man kommer vilja ta tillvara på helgerna!!
jag saknar ju henne redan!!