tiden har gått så snabbt att jag knappt hunnit fattat att jag och martin åker tillsammans med boman och lars till sthlm nästa fredag! det egentliga målet med resan är att se Bruce Springsteen, men vi passar på att ta oss en liten weekend i samma veva och myser med hotell, shopping, god mat och party. tänk bara hotellfrukost! yummie!

ska bli riktigt mysigt att komma iväg ett tag, en minisemester och bara mysa tillsammans. men samtidigt börjar ångesten krypa sig på över att "lämna" emina så länge...
hon ska vara hos farfar och helena från fredag till måndag och så länge har jag aldrig varit utan henne. jag tvekar inte en sekund på att hon kommer njuta i fulla drag och ha det superbra med farfar och helena, men ni vet...det ständigt dåliga samvetet jag dras med. känns som att jag lämnar henne, och emellanåt känns det som att jag inte har rätt att njuta av detta. jag vet att jag har fel, men kanske har man en liten martyr som bor där långt inne någonstans.
min lilla tjej. tänk om hon är arg på oss när vi kommer hem igen för att vi varit borta så länge?? och kommer jag klara 4 HELA dagar utan henne? det är ju inte direkt så jag kommer kunna åka hem mitt i allt och träffa henne. jag kommer vara 100 mil ifrån henne.

kanske många tycker jag är fjantig nu..
vi brukar ha barnvakt ganska ofta. oftast är det lennart och helena som ställer upp och emina älskar det! jag tror att det är nyttigt både för henne och för oss att komma iväg då och då. att det inte blir allt för länge mellan gångerna. men då handlar det ju bara om 1 natt....nu är det 3..

åh. ni som läser här som har barn och känner igen er. hur har det gått när ni varit borta en "längre" tid.