man kan ju bli mörkrädd för mindre..jag vill bara gråta när jag tänker på det. en tripp ner för Memory lane. läste ngt jag en gång skrev som jag borde lämnat oläst.
det skrämmer mig att det kan bli så, hur någon bara kan lämna allt bakom sig utan att ens se tillbaka.

det må vara så att jag gått igenom en del, visst har detta format mig på många vis och kanske i en del lägen också gör mig känslokall eller till och med svag. men så känslokall att bara vända ryggen till och aldrig se tillbaka, så vill jag aldrig bli!

om jag skulle beskriva känslan med ord är det ungefär som att jag ser mig själv utifrån. jag ser den där flickan, hon som kanske inte är så tuff och stark som hon trodde. som nånstans ändå känner sig väldigt liten.
jag ser henne, jag tycker synd om henne, jag kanske till och med fäller en tår för henne...
sen biter jag ihop, torkar min tår, vänder mig om en sista gång och vinkar hej då.
jag skänker den flickan en tanke då och då. undrar hur hon mår.  men det var bara en tanke..


Seeing people change isn’t what hurts.
What hurts is remembering who they used to be