har suttit i möte hela morgonen, känner mig rätt fullmatat med info nu, vet inte riktigt vart jag ska stoppa allt! trist dag med regn o rusk, trots detta (vädermänniska som jag är) känner jag en enorm lycka. jag är så lycklig så det är löjligt just nu! allt är bara så rätt, så bra, så trivsamt, så mysigt, så varmt.

som alla ni som känner mig vet, är jag en människa som är svart eller vit. jag har väldigt lite gråskala. på gott och ont. men när jag är lycklig är jag väldigt lycklig! det märkligaste (som för andra kanske är helt normalt) är att denna känsla nu hållt i sig väääääldigt länge för att vara jag. normalt kan det svänga ganska kraftigt i mina känslovallningar, men just nu känner jag mig så....så...stabil?
kanske jag lärt mig uppskatta allt detta fina jag faktiskt har? kan det ha med det att göra? ser saker o ting på ett väldigt annorlunda sätt idag. kanske har det att göra med att jag känner mig själv bättre, att jag faktiskt vet vad jag vill ha. eller att jag är så mycket lugnare...

visst, jag är en lugn människa för den som träffar mig, utåt sett, men på insidan har det alltid varit en konstant kamp. i stress, hets, press, viljan att vara alla andra till lags, att alltid vara så älskad, en känsla av att vara ensam i en värld proppfull av människor..allt det där har inte försvunnit! men jag har börjat se tjusningen med det mesta. (finns så klart inte tjusning i precis allt)

hetsen: jag är väldigt effektiv...finns inte mycket i mitt liv som tar särskilt lång tid att utföra. nackdelen är att jag blir stressad av människor som är långsamma....(typ martin och emina. blixten 1 och 2)
press: visst sjutton presterar man väl bättre i det mesta med en del press på sig? nackdelen är att jag ofta känner en press från andra som egentligen inte finns. denna går ihop med nästa punkt. viljan att vara alla andra till lags. ser nog inte så mycket positivt med det....alls...
att alltid vara så älskad. okej, känner att det blev mest negativt här i alla fall...typiskt mig. men detta är faktiskt ganska svårt att leva med. jag nöjer mig inte riktigt med att vara älskad. jag vill vara så där lite extra älskad!
känslan av att vara ensam i en annars så proppfull värld, ja vad kan man säga? min förmåga att totalt koppla bort omvärlden kanske i vissa fall kan få mig att framstå som lite autistisk...en enstöring. men skit i det då, jag älskar´t! nackdel: känner inte kanske världsofta att någon förstår mig...men vem f-n gör det??